Nora är en liten trästad mitt i Bergslagen, omgivet av skog och sjöar som sträcker sig bortom horisonten. Jag, Toini, har alltid älskat Nora för den där känslan av närhet till naturen, som om platsen själv var en del av mitt ursprung. Inte bara född av min mamma, utan av själva jorden, träden och vattnet.
Det finns ett träd i Striberg, en liten by åtta kilometer härifrån, som jag alltid känt en särskild koppling till. Det var som om det skickade en signal till mig för länge sedan, och då byggde jag en koja där uppe bland grenarna. När jag tog med mina barn dit förrförra sommaren fanns kojan fortfarande kvar, sliten men stadig.
Det fanns något särskilt med den där platsen. Vi klättrade upp, och jag såg hur mina barn, som nästan vuxit ikapp mig vid det här laget, enkelt fick plats. Jag satt där med benen dinglande över kanten, när något märkligt hände. Det var som om tiden vände sig själv ut och in. Plötsligt var jag liten igen, precis så liten som när jag byggde kojan första gången.
Mina barn skrattade rakt ut, inte av chock utan av ren glädje. Marika kramade mig hårt.
”Du är så söt, Toini! Du ser ut som ett busfrö som precis planerar något stort… som att gömma en macka i en sko.”
Kejt torkade bort några lyckotårar.
”Eller som någon som redan gömt mackan och bara väntar på att någon ska sätta på sig skon.”
De kände igen mig direkt från gamla fotografier. Nu var de äldre än mig, elva och tolv, och vi skrattade tills magen gjorde ont.
Jag hittade en platt metallgrej i fickan och höll upp den.
”Vad är det här?” frågade jag.
”Din nya drog,” svarade Marika torrt.
”Ja,” sa Kejt, ”du kollar på den minst 125 gånger om dagen.”
”Mer som 1125 gånger,” inflikade Marika med ett skratt.
”Så den funkar som ett fönster till en parallell värld? Typ som en magisk spegel?”
”Mest som en magisk spegel som visar vad folk åt till frukost och vilka memes som trendar,” sa Kejt.
De visade mig hur man tog en bild, en ”groupie” som de kallade det. Kejt höll upp apparaten, vi tryckte oss nära och sa ”hej” samtidigt som han klickade på skärmen. Plötsligt fanns jag där, på skärmen, med mitt spretiga, egenklippta hår.
”Jag ser ut som en blandning mellan en igelkott och en vildidé,” sa jag.
Vi skrattade igen, lika mycket åt bilden som åt min min.
Det var något särskilt med den dagen. Vi stannade i kojan tills solen började gå ner, och vi visste att så snart vi lämnade den, skulle jag vara vuxen igen. Men det gjorde inget.
”Det gör inget att du blir vuxen,” sa de i mun på varandra. ”Du har alltid varit på vår nivå. Fast med fler räkningar att betala.”
Involution Labs 