Rätten till ett tyst avsked

Det här riskerar att bli djupt själviskt. Tanken att en ensambegravning eller direktkremering skulle vara ovärdig bygger på antagandet att den döde hade velat ha något annat. Men ett nätverk av främlingar kan inte veta hur en okänd människa ville bli avskedad efter sin död, och man ska vara väldigt försiktig med att göra sina egna känslor till den dödes önskemål.

Att tycka synd om någon för att få personer kommer på begravningen säger mer om oss levande än om den som har dött. Rosor, mat och en ”personlig” ceremoni från människor som aldrig kände personen gör inte automatiskt avskedet värdigt eller hedersamt. Det kan lika gärna vara vårt eget behov av att känna oss goda, behövda och betydelsefulla.

Alla vill inte ha en ceremoni. Alla vill inte ha blommor, tal, musik eller människor omkring sig efter sin död. En enkel direktkremering kan vara ett medvetet och tydligt val. Att respektera en människa borde börja med ödmjukheten att erkänna: vi vet inte vad den här personen ville.

Antalet människor på en begravning är inte ett mått på ett livs värde.
Ibland är det inte den dödes önskan vi hedrar, utan vår egen föreställning om hur ett värdigt avsked ska se ut.